Konsten på Otherworldly

Under Otherworldly 2024 presenteras en rad internationella och svenska konstnärer och verk på Uppsala konstmuseum, UKK och på andra platser i Uppsala och regionen.

Medverkande konstnärer

---

På Uppsala konstmuseum 3–6 oktober

• Peder Bjurman & Jin Mustafa (SE) – Interlude – A Search for Terrestrial Intelligence (2024) Visas på borggården utanför konstmuseet torsdag 3 oktober.
• Tobias Bradford (SE) – Nosedive (2022) och Detachment (2020)
• Brian Eno (UK) – Turntable II (2024)
• Lea Porsager (DK) –  Ultimate Physical Atom (2021)

Läs om Otherworldly på Uppsala konstmuseums webbplats

På Uppsala Konsert & Kongress 4–5 oktober

• Peder Bjurman & Jin Mustafa (SE) – Interlude – A Search for Terrestrial Intelligence (2024) Visas på Vaksala torg.
• Nils Fridén (SE) – nytt verk för LED-kuben i UKK:s entré
• fuse* (IT) – Onirica () (2023)
• Eliska Kovacikova (SE/SK) – nytt verk för LED-kuben i UKK:s entré
• Katarina Löfström (SE) – Colortura (2007) och nytt verk för UKK:s foajé
• Jaime Reyes (VE/SE) – volymetrisk video-installation i UKK:s entré
• Annie Tådne (SE) – nytt stereovideoverk på UKK

Konstnärsbiografier och verksinformation

---

Peder Bjurman & Jin Mustafa (SE) – Interlude – A Search for Terrestrial Intelligence (2024)

En serie kraftiga lampor riktade mot natthimlen skapar en vertikal och svindlande axel mot rymden och mot de stora frågorna. Publiken deltar aktivt i verket genom att kliva upp på en platta som styr ljud- och ljusimpulserna och de blir därmed en del att kommunikationen. Men frågan om intelligent liv i rymden ställs också till oss själva och vänds på så sätt upp och ner. Finns det förutsättningar för intelligent liv också härnere? Eller finns det andra sätt att kommunicera sinsemellan? Diagonalt, horisontellt, språklöst och över stora avstånd? Interlude är en rymdutsaga och ett melankoliskt musikverk i ett, en hybrid som skapar ett främmande språk. Som alla talar. En korsning av science fiction och naturlyrik, där Solaris möter sus från tallskogen. Verket visas på borggården framför Uppsala konstmuseum, på Vaksala torg och på flera platser i regionen, som en inledning till festivalen. Aliens, welcome!

Den internationellt verksamme konstnären och författaren Peder Bjurman har tidigare skapat flera stora installationer för festivalen, bland annat videoverket The Air Loom med Blixa Bargeld och Mark Holthusen 2022, AR-verket SLOW WALKER och fasadprojektionen All Eyes 2023. Han återkommer nu tillsammans med kompositören Jin Mustafa med en stor ljus- och ljudinstallation som visas i regionen och i Uppsala. Jin Mustafa medverkade också på invigningen av förra årets Otherworldly-festival.

Peder Bjurman har samarbetat med den kanadensiske regissören Robert Lepage i ett flertal uppsättningar, bland annat Far Side of the Moon, med musik av Laurie Anderson, samt regisserat succén Doktor Glas, som turnerat internationellt och spelats sedan 2006, då den hade premiär på Vasateatern i Stockholm. Hans senaste AR-installation SLOW WALKER visades nyligen på L.E.V.-festivalen i Gijón i Spanien, och kommer att visas i Melbourne och Madrid med flera städer under året.
pederbjurman.com

Jin Mustafa är DJ, kompositör och konstnär, född i Uppsala. Efter utbildning på Kungl. Konsthögskolan är hon baserad i Stockholm. Hennes arbete växlar mellan konstformerna – ofta i form av rörlig bild, objekt, ljud och musik. Hon intresserar sig för förhållandet mellan teknologi, föreställda platser och det kollektiva och personliga minnet. Verken har visats i Wien, Sverige och Danmark och hon spelar ofta på internationella festivaler.
instagram.com/jinmustafa

Projektet genomförs med stöd av Kulturrådet.

Tobias Bradford (SE) – Detachment (2020) och Nosedive (2022)

Svensk-amerikanske Tobias Bradfords mekatroniska skulpturer rör sig hackigt och visar på något djupt mänskligt, en slags ofullkomlighet.

I många av Tobias Bradfords verk samspelar relativt enkel och egentillverkad mekanik med elektronik. Det skapar en illusion av mänsklig rörelse och förvandlar till synes vardagliga ting till något rörande och ibland obehagligt, både bekant och främmande. Allt i en egensinnig blandning av bysnille och visionär hemmabyggare, med människan som främsta undersökningsobjekt och inspiration.

Tobias Bradfords mekatroniska skulptur Nose Dive (2022) är lika alarmerande som komisk, där en duva evighetsdyker mot en bordsfläkt, som samtidigt får den att flaxa i fartvinden. Undergång och överlevnad i samma rörelse. I det mer makabra verket Detachment (2020) sprattlar ett lösryckt benpar på marken i ett hopplöst försök att fly fältet, utan vidare framgång.

De båda verken kopplas samman av denna dubbelhet som lockar till leenden men samtidigt skrämmer genom sin verklighetsanknytning; paradoxens komik inför det absurda, och obehaget i kopplingen maskin och människa.

Tobias Bradford är utbildad vid Goldsmiths University i London och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han har tidigare ställt ut på Örebro konsthall, Kristinehamns konstmuseum, Accelerator och Skövde konsthall samt på gallerier som Saskia Neuman Gallery i Stockholm men även internationellt på The Design Museum i London, Company Gallery i New York och June Art Fair i Basel. 2021 tilldelades han Maria Bonnier Dahlins stipendium.

Tobias Bradford finns representerad i samlingarna på Maria Bonnier Dahlin Stiftelsen, Magasin 3 och Ståhl Collection samt i privata samlingar, i Sverige och internationellt.
tobiasbradford.com

Verken visas i samarbete med Saskia Neuman Gallery.

Brian Eno – Turntable II (2024)

Den brittiske kompositören, artisten och aktivisten Brian Enos Turntable II består av en skivtallrik och en bas som skiftar i färg, var för sig, och sömlöst övergår i olika kombinationer av generativa ”colourcapes”. Ljusmönstren, hastigheten som de förändras och hur de förändras, är förprogrammerade, men programmerade för att ändras slumpmässigt och långsamt. Den spelar både 33- och 45-rpm-vinyler.

”Alla system är i rörelse, även vi. Kan man få målningar att bete sig på ett sätt som musik i viss mån gör, som genomgår förändringar? Jag vill ha saker som är något. Dessa saker säger: Jag förändras mycket långsamt, och du kommer förmodligen aldrig att se exakt samma konfigurering igen.”

”Det handlar om förgänglighet och flyktighet. […] Det går inte att äga den här saken helt och hållet, den är aldrig färdig. Och när den inte har någon särskild uppgift, som att spela en skiva, är den en skulptur.”

– Brian Eno i samtal med Rick Poynor 2024

”Ända sedan jag gjorde mina första experiment med ljus och ljud i slutet av 1960-talet har jag varit fascinerad av de otroligt intrikata, komplexa och oförutsägbara resultat som enkla deterministiska system ger upphov till. Ur det enkla uppstår det komplexa. Detta är för mig den mest fantastiska idén inom evolutionsteorin och cybernetiken. John Cage sa en gång: ” Konstens uppgift är att imitera naturen i dess sätt att fungera” och det har varit ett av mina mål under hela mitt yrkesverksamma liv.

Jag använder mig av samma slags generativa processer i musiken som i måleriet, som bygger på överlappande, osynkroniserade cykler. Flera överlappande ljuscykler skapar ständigt olika färgbalanser och blandningar – samt olika skuggformationer som långsamt utvecklas och aldrig upprepas exakt. Processen är enkel. Resultatet är komplext. Jag började använda både ljus och video eftersom jag ville skapa visuella upplevelser med samma egenskaper som musikaliska upplevelser – det vill säga som existerade och förändrades i nuet. Jag ville göra målningar som förändras mycket långsamt och sudda ut gränserna som skiljer de olika formerna åt.”

– Brian Eno 2018

Brian Eno – musiker, producent, bildkonstnär och aktivist – fick sitt internationella genombrott i början av sjuttiotalet som medgrundare till det brittiska bandet Roxy Music, vilket följdes av en rad soloalbum och samarbeten. Som producent har han arbetat med album åt Talking Heads, Devo, U2, Laurie Anderson, James, Jane Siberry och Coldplay, medan hans långa lista över samarbeten inkluderar inspelningar med David Bowie, Jon Hassell, Harold Budd, David Byrne, Grace Jones, hans bror Roger på ”Mixing Colours” och nyligen med Fred Again. Brians senaste album, ”FOREVERANDEVERNOMORE”, släpptes i oktober 2022.

Enos visuella experiment med ljus och video löper parallellt med hans musikaliska karriär, med utställningar och installationer världen över. Till hans senaste utställningarna hör ”Neon/Light” (med Cerith Wyn Evans, Damien Hirst, Sarah Lucas och Peter Saville), ”The Surrenderer” 2021 och ”BRIAN ENO/DAN FLAVIN” 2023 på Paul Stolper Gallery. Han har även haft flertalet utställningar i bland annat Marmorpalatset i Sankt Petersburg, Ritanparken i Peking, Arcos da Lapa i Rio de Janeiro och i Sydneys operahus segel.

Han är medgrundare till Long Now Foundation, förtroendevald i Client Earth och mecenat för Videre est Credere. I april 2021 lanserade han EarthPercent, som samlar in pengar från musikindustrin till några av de mest betydande miljöorganisationer som arbetar med klimatkrisen. År 2023 tilldelades Brian ett Guldlejon för sin livsgärning på Biennale Musica i Venedig. I januari 2024 visades ”Eno”, en generativ dokumentär om hans liv, på filmfestivalen Sundance där den hyllades av kritikerkåren.

Verket visas med tillstånd av Paul Stolper Gallery.

Lea Porsager – Ultimate Physical Atom (2021)

Danska konstnären Lea Porsager utmanar föreställningar om vetandets gränser. Hon intresserar sig för fysikens lagar, men på ett personlig plan, där vetenskapen blir ett sätt att närma sig världen som mysterium. Energierna som omger oss blir andliga flöden och själva materien animerad. Porsager kombinerar i sin konst tantrisk meditation och partikelfysik. Objekten får ett eget inre liv.

Verket Ultimate Physical Atom som visades 2021 på Charlottenborgs Kunsthal i Köpenhamn, återspeglar denna fascination för fysiska fenomen och inför kvantfysikens lagar.

2020 tillägnades hon en stor separatutställning på Moderna Museet i Stockholm, kallad Stripped, också den med fokus på rituell teknologi, där ett itusågat vindkraftverk placerades i salarna under titeln G.O.D. [GENERATOR.ORGANIZER.DESTROYER]. Hon iscensätter en teknologi sedd från framtiden, då den tillåtits få en djupare mening.

Lea Porsager bor och verkar i Köpenhamn. Hon har medverkat i ett stort antal internationella grupp- och separatutställningar såsom dOCUMENTA (13) och i den 14:e Istanbulbiennalen. Hon har genomfört flera uppdrag inom offentlig konst, bland annat jordkonstverket Gravitational Ripples (2018) på Djurgården i Stockholm med minnesvården över flodvågskatastrofen 2004, och det nya platsspecifika AR-verket (augmented reality) ÅKÅÅL vid Hospitalet, Ulleråkers gamla mentalsjukhus, vilket undersöker platsens energier, fysiska såväl som andliga.
leaporsager.dk

fuse* (IT) – Onirica () (2023)

Den digitala konststudion fuse*, som grundats av italienska Mattia Caretti och Luca Camellini, skapar storskaliga installationer, ofta genom att analysera stora mängder data, och låta den manifesteras i videoverk, utomhusprojektioner och digitala skulpturer. De gestaltar till exempel en hel stads emotioner visuellt, genom avläsning av invånarnas hat eller kärlekskommunikation på X/Twitter, och visar flödet live på Milanos flygplats Linate. De låter nya arter uppstå ur gamla biologiska planschverk för att muteras med hjälp av algoritmer. I det nya verket Onirica () kodas över 28 000 nedtecknade drömmar till en ström av AI-generade bilder, som spelas upp ur ett tänkt medvetande i en skakig svartvit film, samtidigt som texterna passerar och avläses i realtid.
fuseworks.it

Katarina Löfström (SE) – Coloratura (2007) och nytt verk för UKK:s foajé

I det befintliga verket Coloratura (2007) av Katarina Löfström – högst upp på UKK:s fasad – omvandlas ljud till ljus i realtid, i en reaktiv ljusinstallation där ett stort antal ljuskällor är kopplade till sensorer på scenerna. De är i sin tur kopplade till en dator som omvandlar ljud i salen till ljus, ett ljusdraperi vid fönstren i foajén runt Stora salen, som syns från hela staden. Under festivalen kommer de att ges ett extra fokus, och skimra och visa att musiken är i full gång, som ett talande och norrskenlikande ljusfenomen. Visuell musik eller ett språk utanför språket.

För Otherworldly skapar Löfström också ett helt nytt verk på UKK, ett inre ljusfenomen som manifesteras högt uppe i foajéns schakt, och som kommer att kunna synas både inifrån huset och utifrån Vaksala Torg under festivalen.

Katarina Löfström är internationellt uppmärksammad för sina videokonstverk och ljudinstallationer. Hon är bland annat utbildad vid Konstfack i Stockholm.  De animerade filmerna föds ofta ur meditativ elektronmusik – en metod hon hållit fast vid sedan tiden i popmusikvärlden då hon hade uppdrag som manusförfattare åt videoregissörer som Jonas Åkerlund och videor för Madonna, Prodigy, Moby and Metallica.

Under det tidiga 2000-talet drev hon och DJ:n Linus Winstam Club Bevil, med målsättningen att visa konst, gatukonst och musik på ovanliga platser.  Det var också då hennes videoinstallationer Hang Ten Sunset och Whiteout tillkom. Sedan dess har hon skapat ett flertal stora offentliga verk i samarbete med Statens konstråd, bland annat på UKK.
katarinalofstrom.com

Annie Tådne (SE) – nytt stereovideoverk på UKK

Annie Tådne använder sig av rörlig bild, ljus och ljud tillsammans med personliga minnesobjekt för att skapa audiovisuella och performativa verk. Med musiken som mittpunkt utforskas vår postdigitala värld och skapar friktion mellan materiella, rumsliga och kroppsliga egenskaper. Hon vill i sitt skapande utmana traditionella former för konst, musik och teknologi, och reflektera över hur vi lever vår verklighet genom att på olika sätt förhöja eller förvränga vår sinnesuppfattning. Verken har visats på bland annat Tate Britain, CTM Festival, Sonic Acts and Southbank Centre. Tådne skapar ett nytt verk framtaget speciellt för Sal D på UKK, som visas parallellt med konserterna där, samt före och efter.

Annie Tådne driver också konst- och musikfestivalen Nonagon i två nedlagda oljecisterner på ön Svanö i Ångermanland. Hon var också med och invigde Tekniska museets nya paviljong Wisdome Stockholm, med ett videoverk i 360° projektionsformat.
tadne.se

Jaime Reyes (VE/SE) – volymetrisk videoinstallation i UKK:s entré

Jaime Reyes introducerar en stor volymetrisk videoskärm i form av en LED-kub på festivalen, hängande fritt i UKK:s foajé, där han och ytterligare två konstnärer möter en ny teknologi och skapar varsitt verk för flerdimensionell projektion.

Reyes är sedan många år bosatt i Stockholm, och skapar tekniskt avancerade installationer och specialiserar sig på digitalt generade konstverk, ofta i samarbete med andra. Förra året som medskapare av Lundahl & Seitls installation Involution på Uppsala konstmuseum under Otherworldly.

Hans starkt grafiska och digitalt genererade konst visas ofta internationellt på festivaler och gallerier, som i Qatar, på Island, i Boston och Miami i USA. I Sverige har han bland annat visat den fast installerade mekatroniska träskulpturen Heart of Wood på Sara kulturhus i Skellefteå, på Fylkingen och i liveinstallationen Visualia tillsammans med Håkan Lidbo i Reaktorhallen.

Jaime Reyes arbete med nya teknologier är ofta ickelinjärt, surrealistiskt och med influenser från olika kulturer. De interaktiva installationerna blir ofta underfundiga ingrepp på ovanliga platser, med ljuset som material och medium, med syfte att förändra själva upplevelsen av platsen.
imakethings.work

Nils Fridén (SE) – nytt verk för LED-kuben i UKK:s entré

Nils Fridén är en videokonstnär som skapar digitala konstverk och ljusinstallationer och är verksam som VJ.  Han har många års erfarenhet som videodesigner till stora föreställningar på Operan, Dramaten och flera av de stora teatrarna samt för SVT. Han har som filmare och klippare samarbetat med flera konstnärer, bland annat i Lisa Tans videoverk Dodge and Burn som visades på Accelerator 2023. Till Otherworldly skapar Fridén ett nytt verk för LED-kuben i entrén till UKK.

Eliska Kovacikova (SE/SK) – nytt verk för LED-kuben i UKK:s entré

Eliska Kovacikova är en slovakiskfödd konstnär boende och verksam i Stockholm. Hennes verk kretsar kring tid och rymd, i ett försök att tänja dess gränser och genomlysa dess olika lager. Kovacikova är utbildad inom grafik och tryckkonst, men expanderar sitt arbete till ett antal andra medier, som teckning, skulptur, video och större platsspecifika verk. Hon intresserar sig särskilt för landskapet och inte minst det urbana, hur det utvecklas och förändras. Stadens energi är som en spöklik energi som blir kvar på platsen i väntan på att avläsas. Kärnan ligger i betydelsen av detta osynliga, dolda och osedda materiella som ligger mellan formerna, objekten och dessa tillfälliga strukturer. Till Otherworldly skapar Kovacikova ett nytt verk för LED-kuben i entrén till UKK.
eliskakovacikova.com